Igelkotten (Erinaceus europaeus)
När igelkotten blir fullvuxen vid två års ålder har den en längd på 22–30 centimeter varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, väger de upp till 1 500 gram.
Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg.
Vid huvudet finns en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder. Ganska imponerande på ett så litet djur. Ögonen är runda och små, och även öronen är små och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen större roll vid letandet efter föda. Vid undersökningar av friska respektive blinda igelkottar har det fastställts, att de senare inte hade någon speciell nackdel. Det finns till och med belägg för att blinda igelkottar framgångsrikt har fött ungar. När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet. Även hörslen är väl utvecklad
Det finns även albinism bland igelkottar. Dessa har helt vita taggar, vit päls, rosa hud och röda ögon. Vuxna albinistiska igelkottar är mycket ovanliga. Dock har de en något större sannolikhet att klara sig än många andra albinistiska djur. På grund av att igelkottar är aktiva nattetid är den förhöjda ljuskänsligheten som karaktäriserar djur med albinism inte en lika stor nackdel. De är inte heller lika hotade av fiender som albinistiska individer hos andra djurarter. Sammantaget resulterar detta i att det förekommer en högre kvot av fullvuxna albinistiska individer av igelkott än hos andra många andra djurarter
När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation. Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.
Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar, områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker. De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som har lämnats av andra däggdjur. Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära trädgårdar, i parker och kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar. Som kulturföljare kan de ibland kompensera förlusten av levnadsområdet i andra regioner
Igelkotten livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. Igelkotten äter även mindre däggdjur som möss, näbbmöss, sorkar och mullvadar. Av dessa tar igelkotten nästan bara unga, nakna, blinda individer, som den hittar slumpmässigt. Igelkotten är inte tillräckligt snabb och har inte heller tänder som krävs för att jaga vuxna individer av dessa djur
Igelkotten tål Spansk fluga, som annars är giftig för andra djur på grund av det kantaridin, som spansk fluga innehåller.
Spansk fluga.
Kul att veta;
Ibland iakttas igelkottar som producerar stora mängder av skummande saliv som de sedan spottar på sin rygg. Vid dessa tillfällen gör igelkotten olika kroppsrörelser som för människor känns konstigt. Det är inte helt klarlagt vad som orsakar och vad som är följden till detta beteende. Uppförandet sker särskilt ofta när djuret vittrar ett ämne med intensiv lukt. Därför antas att handlingen ska rensa igelkottens lukt- och smaknerver
De flesta människor känner till igelkottens förmåga att rulla ihop sig till ett taggigt klot. Vid denna procedur samverkar flera olika muskler i igelkottens kropp. Det finns till exempel muskler vid varje tagg (Musculus arrector pili) som reser taggen. Igelkottar rullar inte alltid ihop sig när de känner sig hotade. Ibland gömmer de bara ansiktet eller höjer bara taggarna på hjässan.
Även när igelkotten är helt ihoprullad är den inte fullständigt skyddad mot fiender. Till igelkottens naturliga fiender räknas rovdjur som mårdar och rävar. Kungsörnen har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den är helt ihoprullad. Även grävlingen har den styrka som krävs för att öppna en ihoprullad igelkott.
Hittills saknas den information som krävs för att ge ett tillfredsställande svar angående igelkottens livslängd. Det är bevisat att igelkottar i naturen har blivit sju år gamla. I fångenskap har igelkottar nått en ålder på över tio år. Däremot når bara ett litet fåtal av alla nyfödda ungar en liknande ålder. Det har visat sig att dödligheten hos unga igelkottar är mycket hög. Av en kull med fem ungar dör vanligtvis ett ungdjur innan det kan lämna boet. Av tio ungar överlever bara ett eller två det första levnadsåret. Av de kvarblivande ungarna blir bara 50 procent äldre än två år
I konsten är igelkotten ofta en symbol för trygghet.
I Frankrike användes tidigare igelkottens taggar i kärlekstrolldom. Aska av brända igelkottar har nyttjats för att motverka epelipsi, ödem, och olika hästsjukdomar. Det skedde även försök att hejda njur- och urinstenar med torkat igelkottsblod. Igelkottsfett var ett medel mot benbrott och öppna sår. En blandning av fett från igelkott och rödräv på en pinne skulle samla husets loppor på ett begränsat ställe. Igelkottens lever utnyttjades som medicin mot njursjukdomar och kramp.
.